Fjällöpning i Åre

Som jag berättade igår så spenderade jag hela förmiddagen i lördags på fjället. Jag hade turen att bli guidad av en god vän, en barndomsvän till min man, som bor i Åre sen ett par år tillbaka. Fredrik har aldrig varit någon löpare men verkligen blivit biten sen han flyttade upp dit och det är lätt att förstå varför, vilka sagomiljöer att springa i!

Vi möttes upp utanför Holiday club och stack iväg uppåt fjället direkt, jag kände från första backen att mina ben var lite slitna från fredagkvällens löppass med gruppen på Yoga Mountain festival. Lite mjölksyra skulle dock inte få stoppa mig! Fredrik pratade på om allt möjligt, vi hade massor att catch up, vi har inte setts på flera år.

Vi tog oss upp mot Totthummeln och det funkade bra, kroppen var seg men miljön är så vacker så jag var i nån slags sjunde himmel. Emellanåt var jag tvungen att gå och nån gång fick jag stanna och pusta, vi tog strategiska pauser där det var extra bra utsikt, jag hade verkligen en perfekt guide med mig!

På väg upp mot toppen, Åresjön anas genom träden

Jag var helt fascinerad över hur Fredrik kunde skutta så lätt framför mig när jag pustade, flåsade och gick/sprang om vartannat. Hur fasen kan man bli så stark! Han förklarade att det är ganska enkelt. spring på fjället typ fyra gånger, den femte går det lätt. Aha, det är som med allt annat med andra ord, man blir bra på det man tränar på. Det borde jag kunnat räkna ut…

Efter att ha tagit oss runt hela Totthummeln på baksidan närmade vi oss toppen. Här blåste det plötsligt typ orkan! Det gick inte att höra vad den andra sa, det liksom isade i huvudet när vinden ven i öronen och jag höll flera gånger på att tappa balansen och trilla av stigen i sidled för att vinden tog tag i mig. Otroligt kraftfull upplevelse!

Så plötsligt var vi uppe. Vilken utsikt! Jag babblade nog som en fullständig galning här, så många känslor på samma gång! Trött, andfådd, endorfinhög, fascinerad, tacksam och lycklig ända inifrån själen och ut. Jag ville bara lagra alla bilder, känslor, ljud, dofter. Naturen lockar fram så mycket inom mig!

On top of the world! 

Vi begav oss snart neråt igen på andra sidan toppen. På väg ner mötte vi Petter och Christian Hellberg, ni vet artisten och kändiskocken, och jag tjoade för full hals om hur vackert och häftigt det var där uppe. Hej endorfinrus! De skrattade mest åt mig men jag tror de förstod vad som väntade dem.

Det var bitvis isigt så vi tog det ganska lugnt, träffade även på en del vandrare och bad en familj ta en bild av oss på en utsiktsplats (hette den trolltrappan kanske?).

På väg neråt, lite mindre andfådd men lika hög på livet

När vi kommit en bit ner frågade Fredrik om jag hade tid att ta en lite sväng till. Vi hade varit ute i 80 minuter och jag hade lovat vara tillbaka på ca två timmar, Sofia hade gått till SPAet under tiden och skulle komma och öppna upp rummet. Vi hinner, sa jag!

Fredrik pekade då på en liten stuga som låg högst upp på en annan topp, ungefär lika hög som den vi just varit uppe på. Men vägen dit är ganska brant sa han, vi kommer ta en bit av den väg som kallas Vertikalen, de har ett lopp här varje år där löparna springer rakt upp i fem kilometer och då tar sig 1000 höjdmeter under dessa kilometer. Okej, det lät tufft men jag tänkte att vi kör. Jag litade på Fredriks omdöme!

Iväg stack vi, och brant blev det. Jag önskar att jag kunde förklara hur brant, eller att jag hade orkat ta upp telefonen och fota men det fanns inte en enda energimolekyl över i kroppen för att ens röra telefonen. Det gick verklige rakt upp! Jag klättrade med både händer och fötter och fick bitvis dra mig upp med hjälp av det rep med knutar som satt uppspänt längs hela väggen. För det var verkligen en vägg!

Flera gånger på väg upp sa jag att ”jag tror inte detta kommer att gå” men Fredrik var envis, du orkar! Okej, några steg till… jag gnällde och beklagade mig en hel del här, men försökte också försäkra att jag egentligen var så himla tacksam och glad över hela upplevelsen, jag orkade bara inte riktigt förmedla det just då… tur att löpare förstår varandra!

Ungefär 30 minuter efter att vi började där nere vid Totthummeln var vi uppe vid den lilla gröna stugan. Euforin när vi äntligen hade klarat det, och ju varit ute totalt närmare två timmar i för mig helt ny och otroligt krävande terräng, visste inga gränser! Jag filmade oss däruppe och den filmen ligger på min Instagram @madeleine_rybeck. Jag tror den säger allt om min glädje!

Utsikten, det känns fortfarande overkligt att jag stod där

Ner från den andra toppen tog vi en lättare väg, vi kunde rulla på lite mer i steget men jag kände hur trötta mina ben var, de liksom vek sig emellanåt när jag försökte bromsa eller svänga. De hade gett upp helt enkelt, haha! Jag förstod dem, stackarna. Snacka om att de ändå gjorde sitt bästa och jag är evigt tacksam att de tog mig hela vägen upp.

Drygt två timmar, 13 km och strax under 1000 höjdmeter slutade passet på. Idag tisdag har jag fortfarande stela ben, träningsvärk i rygg, mage, lår och rumpa. Jag yogade ett pass i söndags och vilade helt igår, men idag ska jag ta en lugn runda för att få lite cirkulation. Det känns verkligen att jag fick maxa min kropp. Men jag är obeskrivligt tacksam över hela upplevelsen, att Fredrik orkade med mitt gnällande och pustande, att han tog sig tid och att jag prioriterade detta.

Upplevelser gör livet!

3 reaktioner till “Fjällöpning i Åre

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s